Bobby Blanchard-interview with Monica Nolan

5 asked writer Monica Nolan everything we wanted to know about her new book, "Bobby Blanchard, Lesbian Gym Teacher". Below you´ll get your answers about girls´boardingschools, field hockey and why Bobby is such a slut... ; )


-Monica, how has the book been received? And of course we want to know if you have gotten any surprising or funny comments!

-The book has been well-received. It seems to awaken readers' memories of their gym teachers and experiences in gym from way back when. At parties and readings guests have come up to tell me about their gym teachers (lesbians, one and all apparently). And one fellow emailed me about how the book made him think about his teenaged years of collective masturbation in the locker room.


-What inspired you to write a book about a lesbian gym teacher who works at a girls´ boarding school? Is it your secret dream job?

-Ha! I am not very sporty and suffered through gym in my school years. However going to a boarding school was a cherished dream when I was a kid. I loved books about boarding school life (Enid Blyton in particular is an author I remember) and thought it would be really nifty to go to one. Another reason I set my book at a girls' boarding school is that it fulfills the classic lesbian pulp requirements of a women-only community, like Tereska Torres's Women's Barracks, for example, the seminal 1950 pulp that started it all. Other lesbian pulps have been set among student nurses, or even the world of fashion.


-Bobby Blanchard is coaching field hockey. Are you a field hockey player yourself? Or how come you chose this sport for Bobby?

-I am not, nor have I ever been a field hockey player. I took out books from the library that explained the game, and I watched some youtube videos of the game in action. I had a friend who played field hockey through highschool fact check the book for any errors. Initially I was debating between field hockey and lacrosse, trying to decide which had more lesbian associations. Field hockey won, hands down. I also discovered that it was Constance Applebee (she's mentioned in the book, and is a real person) who popularized field hockey in the United States around the turn of the previous century. Since Constance Applebee had been a gym teacher at my alma mater (Bryn Mawr College), where there is a building named after her, that really sealed the deal for me.

I should mention that I regularly play bicycle polo, and I drew on my experiences of that for the book--more for the feeling of competitiveness and the energy, than technical details. After all, any game that involves one group of people trying to get a ball into a goal while another group of people tries to stop them is similar at a basic level.


-There are plenty of references to Sweden and Denmark in the book. Do you have friends in Scandinavia or is it just that you think we talk funny..?

-And don't forget Norway! Well, that comes from a couple different places. Part of it is that the book is set in the midwest of the US, which, as you may know, was heavily settled by scandinavians back in the 1800s. So I wanted to reference that. Also, the Daughters of the American Pioneers (an organization I made up) sort of parodies a real organization, the Daughters of the American Revolution, or DAR. The DAR was (is?) notorious for its racism and conservatism, and I wanted to make fun of that, and also point out how idiotic these patriotic organizations are in a land where we are all immigrants who basically killed or imprisoned the people who were here before us.

I also am entertained by places like Solvang, a "Danish" town in southern California, and New Glarus, a town in Wisconsin which sells itself as "Little Switzerland" with festivals of Swiss culture and such like (I visited once and had the most delicious rösti potatoes). The book's humor is more about Swedish-American or Norwegian-American culture than about actual Swedes or Norwegians (whom I know little about besides what I read in the mysteries that get translated into English). I've always wanted to visit Northern Europe--Denmark, Sweden, Norway, Iceland, Finland--so that's probably part of it too. I loved looking up the food, and would get quite hungry writing about eplekake, for example.


-Is it more fun to read about confused and unexperienced girls?

-Oh, I think so. It can be fun to know more than the book's protagonist. It can give the reader a pleasurable feeling of superiority: the reader knows where the heroine is going, she just reads to see how book's characters arrive and what happens along the way. On the other hand, I think there's a limited amount of times you can write about such a character before it gets tedious. My next protagonist won't be so dumb.


-Why is Bobby such a slut? I mean, we really liked that she was, but the book wasn´t as innocent as we expected it to be after having read Lois Lenz.

-Well, that was a conscious effort on my part. I worry that readers will find the books too tame, and be disappointed that they don't live up to their racy covers. This dates back to the first book I co-wrote with Alisa Surkis, The Big Book of Lesbian Horse Stories, when that was indeed a criticism. So I've tried to up the sex quotient in succeeding books.

I also wanted to be true to the appeal of the original lesbian pulps which was that they gave readers some vicarious action. To this day my girlfriend will ask about a lesbian book we pick up, "does it have content?" meaning, is there some girl-on-girl action? There are many admirable literary lesbian books out there, but sometimes you just want "content." Call me cheap and sleazy, but there it is. I aim to provide what I (sometimes) want.

And finally, part of Bobby's character is that she's used to a lot of quick and easy sex, so really I was forced by literary logic to put all that sex in.


-How would you describe the book to someone who hasn´t read it yet?

-A gay romp, which mixes mystery with romance, set against a sizzling backdrop of boarding school, birdwatching, and highly competitive field hockey. Finding your career vocation was never so much fun.


9. Don´t you think this book would make a lovely movie?!

-Indeed! Who to cast...

.

Priserna i Tigertävlingen

Fem har varit på Hallongrottan och flatshoppat priser till Tigertävlingen! Det här är vad ni kan slåss om:


Ett signerat ex av Mian Lodalens bok Tiger!


Tre böcker av Inger Jalakas om en lesbisk kriminalinspektör!


Fyrväktaren av Jeanette Winterson


En pin med attityd och en flatig kylskåpsmagnet


Tuggummin i finfin ask


Förtrollade enhörningsplåster!

Var med och tävla med oss! Motivera varför just du behöver förstapriset; Mian Lodalens bok Tiger. Din motivering behöver inte vara sann utan du kan fantisera fritt! Skriv något kort, något långt, något tråkigt, något roligt. Skriv en mening eller tio. Skriv det som faller dig in helt enkelt! Skicka din motivering till 5flator@gmail.com!

PS: Som vanligt får du självklart vara anonym. Hitta då på en signatur och skicka med i mailet.
.

Hbt-vänligt transdansprogram

I TV4:s program Dansfeber tyckte Sven Melander i juryn i det senaste avsnittet att med alla som klädde ut sig till det motsatta könet så var det ett HBT-vänligt program med alla transor. Det låter vi vara osagt, men Markoolio är väl ändå väldigt söt i klänning?

Gay night on Galaxy?

Vad tror ni? Kan man träffa kärleken på Finlandsbåten? Eller är det bara mycket sprit och oseriös raggning som gäller där? Men helt säkert kan man ha mycket roligt om man åker med ett kompisgäng och bara dansar loss.

Fjärde gången blir det tydligen nu, den 11 november, som det bär av på 24-timmars gaykryssning på Silja Galaxy. Har någon av våra läsare varit där? Var det bra? Eller har ni tänkt åka? Ni får gärna höra av er och berätta för oss andra nyfikna!

Den här gången ska det finnas tre dansgolv och förutom Diamond Dogs kommer Samantha Fox att uppträda! Oh. Touch me. Mer om kryssningen finns att läsa här.

Se över murar, Del 3 av 3

Jag står som förstenad. Det är inte bara att hon gått ner enormt mycket i vikt och att hennes hår är längre. Hon ser så trött ut och glittret i hennes ögon är borta. Det gör mig rädd. Jag närmar mig försiktigt, som om hon skulle försvinna om jag kom för nära.
”Vad är det som har hänt”, säger jag trevande. Hon ser på mig, men verkar inte hitta några ord. I samma sekund som jag är framme hos henne brister alla fördämningar och hon hänger sig gråtande i mina armar. Det gör ont i mig att känna hennes förtvivlade hulkningar och när jag håller om henne känns hennes kropp så tunn. Vi står där länge medan jag försöker lugna ner henne.
”Det är ingen fara. Du är hemma nu”, säger jag, utan att veta om det är rätt ord för att trösta henne. Hon slutar snyfta och torkar tårarna med tröjärmen.
”Förlåt”, säger hon, utan att se på mig. ”Jag kände att jag måste träffa dig och förklara.” Hon tar ett djupt andetag och sväljer. Jag säger inget. Jag lutar mig mot muren och väntar.
”När jag var där… Så var det någon…” Hon tystnar.
”Blev du kär”, försöker jag.
”Nej! Nej, nej….” Hon ser förvånat på mig. ”Det var… Jag blev våldtagen.” Det svindlar till i mitt huvud och jag känner hur mina ben blir ostadiga. Jag glider ner längs muren till sittande och känner hur tårarna rinner längs mina kinder.
”V…”, är det ända jag får fram. Jag känner hur hon sätter sig bredvid mig och tar min hand i sin. Jag koncentrerar mig på att andas. Känslorna far som blixtar genom min kropp; chock, ilska, rädsla. Hur kan någon våldta, skända, det vackraste i världen?
”Maria.” Hennes hand stryker mitt hår och jag försöker le svagt genom tårarna, men det ser förmodligen mest ut som en grimas.
”När hände det”, får jag fram.
”Då. Innan jag skrev till dig.”
”Varför sa du inget?”
”Jag kunde inte. Jag kände mig så äcklad. Smutsig.”
”Du är aldrig smutsig. Aldrig.”
”Förlåt. Allt med dig har varit så fint. Jag ville inte dra in det smutsiga…”
”Prata inte sådär. Han är smutsig! Han är sjuk. Det har inget med dig att göra.” Jag ser hur hon kniper ihop läpparna.
”Han tog något från mig, Maria. Det är något hos mig som fattas.”
”Vi kommer att hitta det igen”, säger jag. Jag inser att genom att säga vi har jag antagit att hon skulle vilja vara med mig igen. Kanske är det inte alls så, men hon ler svagt och nickar.
”Betyder det att du kan förlåta mig?” Hon försöker säga det utan att låta nervös, men jag hör det och det gör mig glad.
”Jag kunde inte ens ta in det där du skrev. Du är den jag vill dela mitt liv med, som jag vill ha barn med, bli gammal med…”

Hon skrattar generat och för en sekund finns glittret i hennes ögon där igen. Hon flyttar närmare mig.
”Jag har saknat dig”, säger hon. ”Vet du om att det är ett år sedan vi träffades?”

.

Se över murar, Del 2 av 3

Sommarmånaderna flög fram. Juli, augusti och september passerade medan jag blev brunbränd och saltstänkt och förlorade mig själv mer i henne varje dag. Hösten kom och det blev kallt, men det gjorde mig inget för jag vaknade upp och log varje morgon när jag såg henne bredvid mig. I november berättade hon om chansen hon hade fått på jobbet. Det var en praktikplats, fem månader i Chicago. Det var inte vad jag hade hoppats på, men jag förstod att hon måste åka.

Hon reste i januari och vi bestämde att jag skulle komma dit och hälsa på första gången i mars. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det var möjligt att sakna någon så mycket. Tiden segade sig fram och vinterkvällarna kändes mycket kalla där jag satt ensam i soffan med min tekopp. När dagen för avresan äntligen kom var jag så otålig att jag inte kunde sitta still. Inte förrän jag var i hennes armar i ankomsthallen på Chicagos flygplats slappnade min kropp av och tårar började trilla nerför mina kinder. Hon tröstade mig med sin kärleksfullaste blick och lotsade hem mig till sin lilla lägenhet där jag somnade i soffan med hennes armar om min midja.

Det verkade inte som att hon trivdes så bra. Hon irriterade sig på att hon var tvungen att ta bilen överallt och att all mat var så onyttig.
”Titta på mig. Jag har säkert gått upp tre kilo redan”, ojade hon sig framför spegeln och tog tag i fettet som envisades med att hänga sig fast vid hennes midja. I hemlighet kände jag mig rätt nöjd med att hon inte älskade sin nya stad. Då behövde jag inte oroa mig för att hon skulle vilja stanna längre.
”Du är det finaste jag vet”, sa jag och hon lämnade spegeln och kysste mig tills jag blev alldeles yr.

Vad som hände sedan har jag försökt förstå varje minut av dygnet sedan jag fick det där konstiga meddelandet. Det var ungefär en månad efter det att jag hade kommit hem från Chicago. Jag slog på datorn vid den vanliga tiden för att se om hon var där. Jag kunde inte förstå orden jag möttes av:
Jag kan inte prata med dig på ett tag. Jag är ledsen.
Menade hon verkligen allvar, undrade jag, men det enda svar jag fick var:
Orkar inte förklara just nu. Förlåt.
Sedan var hon borta. Jag stirrade på de obegripliga orden och fick plötsligt svårt att andas.

Mot min vilja verkade min hjärna oavbrutet försöka hitta förklaringar till vad som hade hänt. Kanske hade hon träffat någon annan? En vacker amerikanska. Kanske skulle hon aldrig komma tillbaka till Sverige mer. Men nycklarna till hennes lägenhet hängde på kroken i min hall och hennes kläder spökade i min garderob. Hon måste väl åtminstone komma tillbaka och hämta sina saker?

Jag har tänkt många gånger att jag borde ta en annan väg hem från jobbet och inte utsätta mig för att gå nerför Stockholms vackraste gata. Ändå går jag där varje dag. Jag ser framför mig hur hon står där vid muren, vänder sig om och ler mot mig. Varje gång hugger det till i mig. På platsen där hon stod står idag en smal gestalt och ser ut över vattnet. När jag kommer närmare märker jag att det finns något bekant över henne. Jag kan knappt tro det.
”Är det verkligen du…?” Hon vänder sig om och ler svagt.

.

Se över murar, Del 1 av 3

Jag hade börjat prata med henne på Internet och jag hade bara sett hennes ansiktsbild. Det var ett vänligt ansikte, med levande gröna ögon. Men det var inte det som hade gjort att jag hade pratat med henne nästan varje dag i två månader. Det var något annat som fick mig att lägga mig alldeles för sent och ändå vakna tidigt nästa morgon med ett leende på läpparna. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var någonting vi delade och det fascinerade mig att det kunde märkas så väl fastän vi bara utbytte korta textmeddelanden. Det fanns i sättet hon uttryckte sig, i hennes sätt att bygga ihop ord till meningar som lyste av fantasi och humor och varje gång hon berättade något kände jag igen mig. I hennes intressen, i hennes åsikter och i hennes drömmar.

Jag var riktigt nervös då, när vi skulle träffas första gången. Jag gick längs Katarinavägen, Stockholms vackraste gata, och försökte inbilla mig att jag njöt av utsikten, men sanningen var att mina tankar var någon helt annanstans. Jag undrade hur min reaktion skulle bli när jag såg henne, om fantasibilden jag byggt upp skulle raseras när hon visade sig vara någon helt annan. Sedan fick jag syn på henne. En mullig brunbränd gestalt i shorts och ballerinaskor stod vid muren och såg ut över vattnet. Hon hade det blonda håret uppsatt i en liten tofs i nacken och över hennes axel hängde en grön bag. Jag saktade in på stegen och såg frågande åt hennes håll. Det var då hon vände sig om och hennes ansikte sprack upp i ett stort leende, det varmaste leende jag någonsin sett. Min första tanke var att vända mig om för att se om hon hade fått syn på någon annan. Sedan insåg jag att det totalt oförfalskade leendet och glittret i hennes ögon faktiskt var bara för mig.

Vi pratade i timmar medan skymningen lade sig tillrätta över Gröna Lunds karuseller och Djurgårdsfärjorna skyndade fram och tillbaka på vattnet nedanför Hermans trädgårdscafé. Det var hon. Hon var på riktigt och hon var mer än jag någonsin vågat hoppas på. Det var första gången vi sågs och ändå visste jag redan att jag inte ville lämna hennes sida. Jag kände mig så upprymd, så vacker och så väldigt närvarande när hon satt på andra sidan bordet. Jag lät hennes ögon fånga mig och vårt bord rymde iväg, långt bort från de andra restaurangbesökarna och deras prat och skratt. Inte förrän en dam kom och meddelade oss att det var stängningsdags landade vi på den lilla grusplanen igen och insåg att vi var de enda gästerna kvar.

Sedan promenerade vi långsamt nerför Katarinavägen igen medan vi kastade försiktiga blickar av nyfikenhet och förväntan på varandra. Hon gick nära mig och ibland snuddade hennes hand vid min, som av misstag. Sedan strök den sig längre mot min handrygg och dröjde sig kvar innan jag fattade hennes hand i min. Mitt hjärta slog hårt och jag tror att hon reagerade lika starkt för hon slutade plötsligt att gå. Min hand rycktes ur hennes, men hon kom fram till mig och tog den igen. I någon minut stod vi där och såg ut över vattnet. Vi var så nära varandra redan och när hon såg på mig behövde jag bara luta mig lätt framåt för att kyssa hennes läppar, en försiktig kyss medan min hand gled över hennes rygg.
”Jag borde kanske inte kyssa dig första gången vi träffas, men jag kunde inte låta bli”, mumlade jag urskuldande. Hennes ögon glimrade till och när hon log verkade hennes fräknar förflytta sig högre upp på hennes kinder.
”Skulle det kännas bättre om jag kysste dig med”, undrade hon. Och så kysste hon mig, så ömt, så kärleksfullt och så äkta, så som hennes leende hade överraskat mig några timmar tidigare. Efter det kunde vi inte släppa varandra. Hon bodde bara några gator bort och jag följde med henne hem. Sedan gick jag aldrig därifrån.

.

Insiktshistoria 10

Hej!

Jag måste bara få säga att det har varit jätteroligt att läsa alla era berättelser! Tack för att ni delat med er av era tankar, känslor och erfarenheter! Här kommer som utlovat min egen historia.

Hälsningar Skorpan


”Vilken skola kommer du ifrån?” Den mörkhåriga ängeln vände sig om i bänken och såg nyfiket på mig. Jag öppnade munnen för att svara just när jag mötte hennes blick och… inget kom ut. Jag såg på henne och letade febrilt efter ord. Till slut hittade jag ett. Lyckligtvis var det namnet på den högstadieskola där jag hade tillbringat de tre senaste åren. Men sedan tog det stopp. En normal person hade förstås frågat henne samma sak tillbaka och fått igång en konversation, men min hjärna hade fått kortslutning och när jag inte hade något mer att säga vände hon sig framåt igen. Strax därefter kom läraren in i rummet och satte igång lektionen. Själv försökte jag förstå vad som just hade hänt. Jag var förstås nervös för att jag skulle börja i en ny klass, men var jag så nervös att jag inte ens kunde prata?

Den mörkhåriga flickan verkade så trevlig. Hon log, pratade och skrattade. Hon hade fått hela sitt kompisgäng med sig in i den nya klassen. Hon såg att jag kom själv från min skola och det var nog därför hon frågade om jag ville gå med henne och hennes kompisar och äta lunch. Jag tog tacksamt emot erbjudandet och vi gick till matsalen. Nu skulle jag väl få chansen att vara trevlig och ta igen för den där missen i klassrummet. Vi satte oss vid bordet. Hon försökte prata med mig igen och.. precis samma sak hände! Så fort hon tittade på mig blev min hjärna tom. Inombords blev jag otroligt arg på mig själv och kunde inte förstå de här nya reaktionerna som inte gick att kontrollera.

Sedan hade jag försuttit mina chanser. Jag visste det. I hennes ögon var jag nu en underlig nervös människa som knappt sade ett ord fastän jag blev tilltalad. Det var irriterande. Det var inte jag och jag ville inte att hon skulle se mig på det sättet. Jag funderade mycket på vad det var som gjorde att jag inte kunde prata med just henne. Jag kunde prata avslappnat med vem som helst annars, men det var henne jag allra helst ville prata med. Kanske hade jag aldrig förut träffat en så perfekt människa. Säkert kunde inte vem som helst få bli vän med någon som hon. Det måste vara det som gjorde mig nervös. Att hon var så perfekt.

Under vårt första år i samma klass studerade jag henne på håll. Hon var så snyggt klädd. Hennes hår var så blankt. Jag tyckte om hur hon satte upp det i en knut med en pinne genom. Då kunde jag se hennes vackra nacklinjer. Hennes nacke var så inbjudande. Jag undrade om någon kille fick luta sig fram och kyssa den. I omklädningsrummet klarade jag inte av att se rakt på henne. Jag gick aldrig in i duschen förrän hon var klar. Men jag gjorde framsteg. Jag klarade av att prata med henne korta stunder. Jag kunde till och med få fram hela meningar. Det var bara ibland, när hon var lite för nära och hon såg direkt på mig med sina stora blå ögon som det kunde låsa sig. Det var otroligt pinsamt när det hände. Ändå kunde jag inte låta bli att försöka närma mig henne igen.

Men, tycker ni, borde jag nu inte ha insett hur otroligt kär jag var i henne? Kanske. Men jag hade aldrig tänkt på flickor på det sättet förut. Det var först ett år senare, när jag träffade några nya vänner, som jag på allvar kom i kontakt med ordet ”lesbisk”. Det var en väldigt öppen och livlig konversation som satte igång många tankar i mitt huvud. Även om jag hade fått små ledtrådar här och var tidigare i livet var det först nu jag verkligen började ta in informationen: Det fanns alltså mängder av lesbiska kvinnor och vem som helst kunde vara en sån? Jag kunde vara det. Var jag det? Nej, jag hade aldrig velat ha sex med en tjej så det kunde jag inte vara. Jag visste inte ens vad tjejer gjorde med varandra när de hade sex. Det var en främmande värld som inte kunde ha något med mig att göra. Eller? Det fanns ändå någonting som fascinerade mig. Jag insåg att jag ville veta mer om den här världen. Att titta lite på håll och bara konstatera vad det handlade om, det borde väl vara ofarligt? Men hur skulle det gå till?

Jag gjorde det som alla andra i min ålder gjorde på gymnasiet: Jag började chatta. I de där chattrummen fanns det alltid någon som hade lagt till ”lesbisk” eller ”bs” efter sitt namn. Det var dem jag letade upp och började prata med. Jag frågade dem om precis allting. Hur hade de insett att de var lesbiska? Hade de träffat någon? Vad gjorde de egentligen med varandra? Vissa av de här stackars flickorna stod inte ut med mig någon längre stund. Andra var mycket generösa och tog sig tid för en förvirrad nyfiken tonåring. Efter ett tag började jag känna igen namnen på vissa av personerna i chattrummen och de blev nästan som bekanta som jag stötte på ibland. En av tjejerna var extra trevlig. Hon och jag pratade i flera månader, först lite av och till när vi råkade stöta på varandra, men sedan oftare och till slut nästan varje dag. Vi avtalade inte någon tid eller så. Hon bara fanns där och hon var så charmig och rolig att jag ofta satt och skrattade högt för mig själv framför datorn. En kväll frågade hon om jag ville träffa henne. Jag sa ja, men mammas röst ekade i mitt bakhuvud: Det var farligt att träffa någon från Internet. De kunde vara elaka fula gubbar som var out to get you! Kanske hade tjejens mamma sagt detsamma till henne, för hon föreslog att vi skulle träffas på Plattan, Stockholms mest befolkade plats. Det kändes som en säker plats, men det var ungefär det enda som kändes säkert med vårt möte.

Jag såg henne på långt håll när hon kom emot mig. Hon var mycket söt och log så att jag blev alldeles pirrig. Vi satte oss på ett café och pratade i flera timmar. Redan då började jag förstå. Det fanns inget konstigt, inget främmande. Ingenting i livet förändras för att man är lesbisk. Jag är fortfarande jag. Den där rädslan jag hade burit på började lägga sig lite.

Vi fortsatte att träffas och för varje dag föll jag mer och mer för henne. Samtidigt insåg jag vad det var jag hade känt för den perfekta tjejen i min klass. Men konstigt nog brydde jag mig inte alls lika mycket om henne längre. Det sista året på gymnasiet kunde jag prata med henne utan problem. Vad hon tyckte om mig spelade ingen roll längre. Jag hade en vacker hemlighet som gav mig nytt självförtroende och skänkte mig lycka.

/Skorpan

.

Insiktshistoria 9

Insiktshistoria nummer nio är inskickad av signaturen Leia.


Jag var sju år då jag klippte av mig mitt långa hår. Min bror stod och grät när lockarna föll. Jag vägrade kjol. Gömde byxorna hos kompisen så att jag kunde byta kjolen mot byxor innan skolavslutningen.

Jag var åtta år och gjorde pepparkakshjärtan och skrev min frökens namn på dem. Inget konstigt med det. Alla är väl kära i sin fröken. Eller kände mina tjejkompisar i klassen likadant?

Under hela mellanstadiet lekte jag med killarna och några likasinnade tjejer. Det var jag som alltid klättrade högst. Byggde dom bästa slangbellorna. Jag kom bra överens med killarna i min klass. Men de i parallellklasserna tyckte mest att jag var konstig. Började leka mer med tjejerna i klassen i 6:an. En dag när jag kom hem till A och tittade in i hennes rum så såg jag A och Å ligga på sängen och hångla. Jag blev ställd och bara gick därifrån. Senare när jag frågade tjejerna om det så förnekade båda att det ens hade inträffat. Jag började bli intimare med killar. Mest att man tog på varandra och så. Var nyfiken men fattade inte varför killarna tyckte att det var skönare än vad jag tyckte att det var. Trodde att det var så det skulle vara. Sommarlovet till 8:an så fick jag följa med Å till deras landställe i skärgården. Det var då det pirrade till. Jag tyckte att hon var så otroligt vacker. Jag ville sitta på klipporna och bara hålla om henne. Jag ville berätta för henne vad jag kände, men jag vågade inte. Behövde få mina känslor utredda för jag förstod inte då att jag var förälskad. Men jag stängde in allt jag kände och ville inte kännas vid eller ens bearbeta mina tankar.

Blev tillsammans med killar istället. En av killarna hade haft erfarenhet av att vara med en annan kille. Han ville att jag skulle prova att vara med en tjej, vilket jag tyckte var dumt. Han vill för övrigt ta åt sig äran för att det var han som fick mig att bli den jag är idag. Jag säger det igen: det är inte din förtjänst. Förbrukade ganska många killar. Mer killar än vad jag borde eller ens mår bra av. Men så var det. Jag var aldrig förälskad i någon kille. Det var mest kompisar som man hade sex med.

När jag senare flyttat hemifrån och börjat träna kampsport så hände det igen. Jag skulle hjälpa en tjej att träna inför en gradering. Vi tränade ofta och hårt. Då slog åskan ner i mig. Hon var så fin så underbar. Åh, vad jag ville ha henne. Undrade vad det var som händer med mig. Vågade inte nu heller varken visa eller berätta vad jag kände. Började förstå att jag var bisexuell eller var jag det? Jag var så osäker. Visste vad jag kände, men var det verkligen så. Var så förvirrad. Jag är bi, nej det är jag inte. Visste varken ut eller in.

Några killar senare dejtade jag en kille i vår träningsgrupp samtidigt som jag slängde långa blickar efter en annan tjej på träningen. Åh, S var så himla fin. Han berättade för mig att S är bi. Va, kan det verkligen vara sant? En dag ville hon att jag skulle hjälpa henne att göra slingor i hennes hår. Hon kom hem till mig. Mina ben darrade och händerna skakade. Men jag varken vågade göra något eller ens säga något. Tiden gick och hon flyttade. Vi förblev vänner och hade fortfarande kontakt.

Jag hade börjat dejta en ny kille när S skulle ner hit och gå en kurs. Jag erbjöd henne att hon kunde bo hemma hos mig. Vi var och tränade och efteråt åkte vi hem några till mig och snackade en stund. När nästan alla hade gått och bara exet var kvar så sa jag till honom att jag hoppar in i duschen nu, kan du var så snäll och be S komma in och duscha med mig. De pratade en stund och han gick hem. Då kom hon i duschen till mig. Åh, det är sant nu står vi äntligen här nakna tillsammans. Jag tvålade in henne. Äntligen fick jag röra vid en annan tjej. Jag var så lycklig. Vi duschade, vi myste, vi dansade tryckare, vi sov sked. Det var underbart och jag var kär. Jag är bi eller är jag? Jo visst fan är jag det.

Min kille sa att han också var bi. Det var ju kanon, då förstår han ju mig, tänkte jag. Han ville träffa en kille för att se hur det var. Visst, gör det, tyckte jag. Men inför hans träff fick han kalla fötter och drog sig ur. Då kom också ultimatumet till mig: Du måste välja S eller mig. Fegisen som jag var så valde jag honom.

Tiden gick och mina tvivel kom tillbaka. Är jag verkligen bi eller? Locket hade lagts på, Det var inte okej att prata om homosexualitet längre. Vi fick två barn tillsammans och allt var frid och fröjd tills minsta barnet var tre. Då berättade han att han hade gjort en sida på qruiser där vi som par sökte andra par. Sidan hade varit aktiv ett tag. Först tyckte jag att det var okej för jag fick äntligen bejaka den jag är. Men jag var inte helt ärlig. För jag ville egentligen inte ha ett par. Jag ville ha en tjej. Men tänkte att det går nog att ordna ifall jag går med på par.

Vi träffade några par över en öl eller middag fast inget mer hände med några av paren. Till slut skaffade vi egna sidor. Vi skulle söka på varsitt håll och vi skulle få träffa andra utan att den andra var med. Jag träffade en tjej som jag ville träffa mer som vän. Det gick bra tills jag som vanligt blev störtförälskad. Då tog han tillbaka att jag skulle få träffa henne. Jag gav honom tillåtelse att träffa både tjejer och killar. Då skulle jag få träffa henne igen. Tills jag skulle iväg. Då tog han tillbaka allt. Förälskad som jag var träffades vi i smyg. Jag kunde inte hålla mig borta ifrån henne. Det gick bara inte. Fick ett nytt chefsjobb och levde dubbelliv. Mådde hur dåligt som helst och jag sprang in i väggen med full kraft. Bad om skilsmässa och flyttade. Jag och tjejen kunde äntligen vara tillsammans och ja, jag är bi.

Idag tre år senare har jag barnen varannan vecka och den andra veckan bor flickvännen här. Och jag är inte längre bi. Nä, jag skulle inte kunna tänka mig att vara med en kille något mer. Jag är homosexuell. Äntligen vet jag vem jag är. Synd bara att det tog sån tid och att man skulle hinna fylla 40 år.

/Leia

Tigertävling

Nu har vi skaffat oss en domare i Tigertävlingen! Hon som kommer att välja ut sitt favoritförslag bland de inskickade ser ut såhär:

Låt nu fantasin flöda och skicka in ditt förslag till oss! Som vanligt har vi inga krav alls på innehåll, längd, form, rättstavning eller andra oviktigheter. Skriv bara ner varför det är du som behöver det signerade exet av Mians bok Tiger, så får vi se om Mian håller med!

.

Insiktshistoria 8

Signaturen Maria skickade in den åttonde insiktshistorien till Skorpans utmaning och därmed kom läsarna upp i de åtta historier som Skorpan ville ha för att berätta sin egen! Grattis! Men fortsätt föralldel gärna att skicka in era historier ändå!


När folk frågar mig om när och hur jag förstod att jag är homosexuell, så vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Jag skulle kunna svara 5 år, 11 år, 14 år, 19 år eller ännu senare.
Jag har alltid tyckt att tjejer är vackra och att killar är grå och ointressanta. Redan i förskoleåldern var jag förälskad, på ett barnsätt, i äldre tjejer. Jag minns till exempel när det kom en ny tjej till min klass lågstadiet och hur det pirrade i magen när jag såg henne. På mellanstadiet började de andra tjejerna i klassen intressera sig för killar. De undrade vem jag var kär och blev sura när jag inte berättade det. Men jag var inte kär i någon kille. Jag aktade mig för att ha nära vänner, för då kom alltid en massa besvärliga frågor. En tjej i klassen sa att jag var omogen och efterbliven och det trodde jag på under många år.

Jag är född i slutet av sjuttiotalet och när jag var barn och tonåring så var homosexualitet fortfarande något fult och konstigt som man inte pratade om. Första gången som jag överhuvudtaget hörde talas om att det fanns homosexuella var när jag läste i min SO- bok på mellanstadiet. Där stod något i stil med att det inte var ovanligt att tonåringar drogs till sitt eget kön, men att det bara var en fas som nästan alltid gick över. I några fall hängde det i hela livet och kallades homosexualitet. Jag tog verkligen fasta på de där orden om att det var en fas som skulle gå över.

I sjuan blev jag förälskad i en tjej på riktigt. Hon gick i min klass och jag kan fortfarande se hennes glittrande ögon och hennes långa ljusa lockar framför mig. I åttan började jag förstå att jag verkligen var det där som kallades homosexuell. Jag blev jättedeprimerad, men jag hoppades på att det skulle gå över precis som det stod i boken. Mina familj var inte religiösa, men jag hade ändå varit med mycket i kyrkans aktiviteter och jag hade någon sorts barnatro. Jag tolkade budskapet från kyrkan som att inte ens Gud älskade sådan som mig. Min mamma använde ord som ”felvaggade” när hon pratade om homosexuella. Min lärare sa till en en klasskompis som var nynazist som uttryckte sig negativt om homosexuella, att han hade kloka åsikter men att han borde uttrycka dem på ett annat sätt än genom att vara nynazist. Mina kompisar skämtade om homosexualitet och sa på skoj att om jag var sådan så fick jag sätta mig någon annanstans. Allt det här gjorde att jag hellre skulle ta livet av mig än erkänna att jag var homosexuell.

På gymnasiet hamnade jag i en ny klass och träffade en tjej som fortfarande är min bästa vän. Då på gymnasiet var jag jättekär i henne. Jag ville vara med henne jämt. Vi umgicks hela dagarna, pratade i telefon på kvällarna och sov över hos varandra på helgerna. Vi låg ofta bredvid varandra i sängen och pratade. Jag försökte hela tiden hitta orsaker att snudda vid eller röra henne.

Hösten 1998 flyttade jag hemifrån. Det var då den stora krisen kom och jag till slut var tvungen att erkänna för mig själv att jag är homosexuell. Det var samma höst som ecce homo- utställningen och som filmen ”Fucking Åmål” hade premiär. Det var som om den här hösten var någon sorts vändpunkt för synen på HBT. Det var då debatten började på allvar och som folk så sakteliga började få en mer positiv inställning. Eller så var det bara jag som upplevde det så. Några år senare började jag söka upp homosexuella föreningar och började så småningom komma ut. Men det har tagit tid att hitta mig själv. Jag har alltid varit en feminin tjej som blivit kär i ganska feminina tjejer. Både heterosexuella och homosexuella har ibland svårt att acceptera att flator kan vara femme. Nu är jag vuxen och varken jag själv, min familj eller mina vänner har svårt att acceptera min läggning. Jag är stolt att vara den jag är.

/Maria

Los hombres de Paco

Om något kan vara både sexigt, dåligt och roligt samtidigt? Jovisst! Här är Pepa och Silvia från serien Los hombres de Paco!

Insiktshistoria 7

Den sjunde insiktshistorien i Skorpans utmaning kommer från signaturen Sara!


Jag var runt tjugo.
Sent kan tyckas men det har också sin historia och har inte med detta att göra.
Vi träffades på en fest på handels. Han hette Birger, ett djävla namn på killen som skall deflorera dig, jag vet, och han tog mig. Med på bio tog han mig. Med till sin studentlya tog han mig och sedan vidare till sin säng där han tog mig och min oskuld. På morgonen tog han mig också, men då var det till min buss. Puss och tack och hej. Jag hörde aldrig ett ljud mer från honom. Jag funderade ett tag över honom och över det som hänt. I ärlighetens namn var det en upplevelse som passerade fullständigt spårlöst. Var det inte mer än så?

Nyfikenhet och nu var det jag som tog. Killar var så lättlurade och okomplicerade. Det tog inte lång tid att lära sig koden. Samma kod för alla. Det blev många, många fler än jag kan minnas, fler än jag vill minnas. Med några få undantag blev domen underkänd och resultatet en tomhet jag inte förstod.

Jag var tjugofem.
Hon hette P. Hon tog mig. Med storm. En tromb som drog mig med, blåste mig tom på allt utom henne. När jag förstod vad som hänt hade hon redan blåst vidare. Det tog ett tag för mig att samla ihop det som sprängts i bitar i vinden. Jag tog det jag inte ville inse och låste in det i ett rum, långt in, längst in. Sedan började jakten igen.

Så bekvämt och lätt att lura sig själv när sanningen är jobbigare än lögnen.
Sanningen pockade av och till på uppmärksamhet. Jag vände den ryggen. Ville inte ha den. Var rädd för den. Den hade visat sig redan på gymnasiet och hade Hon varit av samma sort som jag så hade historien sett annorlunda ut förmodar jag.

Jag var trettiotvå.
På en fest damp hon ner i en soffa. En främling. Ett kort ögonblick möttes våra blickar.
Ett kort ögonblick som utan förvarning sprängde dörren till det låsta rummet och skickade mig rakt in i ett svart hål som slukade allt jag var. När ljuset kom igen var det dags att än en gång samla ihop bitarna. Det var dags att inse, att erkänna och acceptera. Hon var borta för längesedan och hade inte en aning om vad som hänt.

En jobbig tid.
Full av frustration och ångest men också av lättnad.
Som att leva en andra pubertet med osäkerhet, desperata förälskelser, besvikelser och snedsteg. Att bygga upp en ny identitet och hitta en ny grund att stå på.

/Sara

Tigertävling!

Nu har du chansen att vinna ett signerat ex av Mian Lodalens bok Tiger! Allt du behöver göra är att skicka ett mail till 5flator@gmail.com och berätta varför just du behöver boken.

Det behöver inte alls vara en sann historia. Nej, tvärtom ser vi fram emot riktigt osannolika, galna och fantasifulla förslag. Skriv tre meningar eller tio. Ja, skriv helt enkelt så många meningar som du behöver för att förklara varför du är i desperat behov av den här boken.

Har du blivit kidnappad av lesbiska pirater från yttre rymden och behöver använda boken för att muta dig fri? Hade du just köpt ett ex av boken och verkligen sett fram emot att läsa den, men din hund tog boken och släppte ner den i diskbaljan så att den blev helt förstörd och oläslig och det dessutom skvätte diskmedel på tant Agdas antika byrå så att stämningen på julafton numera kommer vara mycket tryckt? Eller behöver du bara något att stå på för att du inte når upp till proppskåpet när du krämat på med förstärkaren samtidigt som du lagat potatisgratäng och tvättat trosor? Alla orsaker är bra och publiceras på bloggen, men bara den allra bästa kan vinna boken. Kanhända delar vi även ut några 5-linnen som tröstpris!

Låt fantasin flöda! Senast den 2 oktober vill vi ha ditt bidrag!


.

Moas favoriter: Nurse Jackie

Nu är det dags för en ny tv-seriefavorit med Moa Svan! Denna gång berättar Moa om serien Nurse Jackie.

Nu har jag äntligen sett klart Nurse Jackie, en Showtime-producerad tv-serie med Edie Falco som just Nurse Jackie. Var inte orolig, hon är inte det minsta lik sin mest kända karaktär som Sopranos-frun! Hon har ny kort frisyr, och är ständigt iklädd sina blå scrubs (även hemma vid matbordet och i sin killes bar).

Nurse Jackie är en sån där brud som man inte riktigt vet om hon är en storstadsflata eller en småstadsmamma med pojkvän och hus. Ja, om vi såg henne i verkligheten alltså. I serien är hon också rätt så hemlig. Det finns bara en på jobbet som vet om hur hennes privatliv verkligen ser ut: Den sjukt snygga Dr. O´Hara med brittisk accent och ständigt iklädd högklackat. Hon är lite av en Helena Peabody (L word), och Jackies bästa vän. Där har vi också det queera med serien. Dr. O'Haras sexuella läggning är lite svår att lista ut. Det är INTE en lesbisk serie, inte en enda lesbisk karaktär, men den har flera homo-inslag. Jag fick vänta ut hela säsong ett och in en bra bit på tvåan för att få se en liten härlig tjej-mot-tjej-puss, men det var det väl värt?! Det queera med serien som de flesta homosar känner igen, är nog dubbel-livet med lögnerna om hur ens privatliv verkligen ser ut. Jag gillar inte att bjussa på spoilers utan bara tipsa: Se den!

Serien är rolig, spännande och inte alls svår att hänga med i! Korta avsnitt på en halvtimme gör den till ett riktigt bra middagssällskap. Snart sänds säsong 2 på svt, och i väntan på det så kan den som vill se ikapp med hjälp av säsong ett på dvd-box.




Moa Svan.
Foto: Johan Ljungström/Sveriges Radio


Fem hittade några klipp med nurse Jackie och doctor O´Hara. Obs: Titta inte om du vill se serien själv utan att få några avslöjanden i förväg!

Status i halvtid

I Skorpans utmaning ville vi ha in åtta stycken insiktshistorier för att Skorpan skulle publicera sin egen. Sex stycken berättelser har kommit in än så länge och den sista dagen att skicka in är den 21 september. Så skriv nu ner hur det egentligen gick till när du insåg vem du är och skicka mailet till 5flator@gmail.com. Heja heja, kom igen kom igen!

.

Insiktshistoria 6

Den sjätte insiktshistorien vi fått in till Skorpans utmaning kommer från signaturen Julia.


Under hela min uppväxt har jag varit lite utav en pojkflicka. Är en 90-talist som sprang runt i rutiga flanellskjortor med tillhörande väst och röda manchesterjeans som satt för långt ned för vad som ansågs se okej ut, för att vara tjej. Jag hade alltid kort hår, cyklade lika fort som grabben i huset bredvid och kikade lika mycket i de trasiga porrtidningarna bakom
återvinningsstationen som min bäste barndomskompis Marco. Tanken på att leka med dockor, hoppa hopprep eller rita med kritor på gatan var inte ett alternativ, även om alla möjligheter fanns. Jag valde alltid att vara den grabbigare. Jag blev, på något lite ironiskt sätt, den maskulina av helan. Den andra halvan, min tvillingsyster, förblev femininiteten och den mer
heterosexuella av oss två.

Hela mellanstadiet upp till sjätte klass lirade jag bandy på rasterna med killarna i klassen. Aldrig en chans att jag stod och fnittrade med tjejerna bakom gympasalen. Jag brottades, svor högt och ljudligt och tryckte upp äldre grabbar mot väggen efter en tvist på bandyrasten. Jag tvekade aldrig, eller ens funderade över mitt beteende och uttryck. Vad fanns det att fundera över när allt omkring, och i mig, kändes alldeles naturligt självklart? Jag var enormt grabbig. Tittade och visslade efter äldre tjejer på vägen till matsalen precis som mina killkompisar, pratade om bröst och rumpa vid matbordet och åkte skateboard på somrarna på förbjudet och inhägnat område. Jag drömde om tjejer, tittade på tjejer och tyckte att brudhångel på film var det skönaste pirret, alla kategorier. Men vågade aldrig tänka, och acceptera, min icke heterosexualitet. Det var för skrämmande att våga inse faktumet. Rädd för att stämpeln "onaturlig" eller "äcklig" skulle fästa sig i pannan.

Gymnasiet blev vändningen. Ny klass, några nya polare och massa nya brudar att stirra sig blind på. Under första skoldagen på samhällsvetarprogrammet blev jag snabbt kompis med en kille, Micke. Vi hade samma lektioner och hängde konstant. Anade snabbt att båda två inte föll under kategorin norm. Vi blev som under slutet av andra året, offentligt i princip, bögen och flatan i klassen. Hela den psykologiska stegen följde jag. Från uppvaknandet på högstadiet, till accepterande och förståelse i tredje ring. Under tredje och sista året började det obligatoriska studentfestandet och så även outandet. Inför klasskamrater, kompisar från damlaget i innebandyn och för mer eller mindre ödmjuka personer, berättade jag om min lilla hemlighet. Jag var en flata, kort och gott. Alkoholen har hjälpt mig att våga prata om vem och vad jag är. Det kanske är fel, men ruset som uppkommer efter ett samtal om läggning i fyllan, går inte att beskriva. Det är en befrielse!

Inför mina vänner, och allmänheten, har jag aldrig varit sen att markera vem jag är, egentligen. Oavsett om personalen på vårdavdelningen jag nu ströjobbar på, försiktigt börjar ana, står jag fullt ut för vem jag är. Någon annan än mig själv kan jag ju inte vara...
För familj, är det dock knivigare. Idag hänger dock en prideflagga på mitt rum och jag deltar aktivt i diskussioner kring matbordet om HBT-personers situation i samhället. Min bonusmamma är genuspedagog och förstår på alla sätt och vis. Ingen djupare förklaring behövs för de andra syskonen heller som fick höra först av alla om min lilla diamant inombords. Alla förstod och var stolta över vem jag var. Förutom min biologiska mamma. Hon som alltid tittat bort och gjort kräkljud när Christer Björkman eller Efva Attling visat sig på tvn. Bögar förblir stjärtpojkar i hennes vokabulär, enligt henne. Det är tragiskt och oerhört ledsamt att veta att hon inte kan vara glad över vem jag är och vad jag engagerar mig i.

HBT finns visserligen inte hos henne. Men hos mig är det hela mitt tjugoåriga hjärta. Från förskoleklass och for ever more.


/Julia

Insiktshistoria 5

Nästa insiktshistoria i Skorpans utmaning kommer från Paulina!


T och jag hade gått i samma klass sedan början på mellanstadiet, och hon var en av mina närmsta vänner. När vi gick i högstadiet tillsammans började jag plötsligt få konstiga impulser att luta mig fram i rulltrappan och kyssa hennes fina läppar eller stryka henne över det långa mörka håret. När vi övernattade hos varandra (oftast i samma säng) sov jag aldrig en blund. Några gånger kysstes vi på fest men det var bara på skoj. Det gjorde ju alla. Hon hade pojkvän och jag hade väl min beskärda del av killar jag med, även om de där skojkyssarna med T fick mina ben att darra underligt. Vi umgicks nästan varje dag, även på kvällarna, och jag använde allt jag kunde som en ursäkt att röra vid henne. Tillslut tvingades jag förstås inse att jag var helt hopplöst kär i T.

Att inse att man som tjej är förälskad i sin tjejkompis skulle man ju tänka sig öppna ögonen för begreppet homosexualitet, men icke då. Jag var kär i T, men hade inte en tanke på att jag var homo eller bi. Tanken slog mig verkligen aldrig, hon skulle lika gärna kunna varit en killkompis. Jo, jag visste ju vad en lesbisk var och allt; min underbart öppensinnade mamma hade alltid pratat om mångfald och använde fraser som ”livspartners” och ”när du skaffar en pojkvän eller flickvän …”. Ändå trillade inte polletten ner. T var bara T och jag var bara jag.

Så i nian på högstadiet bytte jag skola och T och jag fick hålla oss till att ses på fritiden. Vid det här laget stylade jag mig i minst en timme varje gång vi skulle ses.Det blev tillslut riktigt jobbigt att ses, mitt tonårshjärtas kärleksförklaring låg hela tiden på tippen av min tunga och ville ut i stora ord blandat med kyssar. Men jag vågade aldrig.

Under en lektion i biologi uppstod en dag en livlig diskussion i klassen om olika sexuella läggningar. Det var åsikter av alla de slag; några killar i klassen ropade ut ”Adam and Eve – not Adam and Steve”, medan min härliga magister försökte med att bisexuella ju får ”det bästa av båda världar”. Under loppet av denna lektion hann mer än hälften av klassens tjejer komma ut som bi. Jag var inte en av dem. Samma kväll skulle jag dock sova över hos en av mina nya bisexuella klasskompisar, och vi kom in på ämnet som diskuterats i skolan tidigare. Jag berättade för första gången om mina känslor för T, varpå klasskompisen sakligt konstaterade att jag nog också var bi. Ja, fasen, det lät ju logiskt. Är jag kär i en tjej är jag nog inte så straight.

Det tog mig alltså hela två år innan jag äntligen lade ihop ett och ett och insåg att jag var bi (vilket senare övergick till homo), men det var värt väntan. Hur gick det med T då? Inget hände mellan oss, men hon är än idag en av mina bästa vänner. Faktum är att hon för några månader sedan, efter alla dessa år, bekände att hon varit jättekär i mig i högstadiet. I mig! Tänk om vi hade vetat om varandras känslor då, vem vet vad som kunde blivit om vi bara vågat…

(PS. De flesta av bi-tjejerna i niondeklassen är numera officiellt heterosexuella.)

/Paulina

Tiger

Jag lade just ifrån mig Mian Lodalens nya bok Tiger. Och vilken bok! Den är alldeles fullproppad av känslor: kärlek, osäkerhet, rädsla, skam... Det är verkligen en riktig komma-ut-bok. Att den utspelar sig i en tid där homosexualitet ännu inte var så accepterat gör allting så mycket tydligare. Det är inte lätt att vara stark och stå upp för vem man är när hela världen bestämt sig för att man är fel.

Jag hade tidigare bara läst en bok av Mian Lodalen, den om Smulklubbens skamlösa systrar, men den boken berörde mig inte särskilt mycket. Förmodligen för att jag inte kunde känna igen mig i huvudpersonerna eller något de gjorde. Därför blev jag positivt överraskad av Tiger. Den här boken har ett helt annat djup, fångar upp alla känslor och det enkla raka språket passar bra till historien.

Huvudpersonen i boken, Connie, bor hos sina fosterföräldrar och de bryr sig inte så mycket om henne. Det är genom sina vänner som hon får trygghet i livet och när hon inser att hon blir kär i flickor blir hon livrädd att vännerna ska tycka att hon är sjuk och äcklig och överge henne. Allting i samhället: böckerna på biblioteket, programmen på radio, insändarna i tidningen bekräftar att homosexualitet är något dåligt. Ändå kan Connie inte låta bli att känna som hon gör. Det är inte konstigt att man sitter och hejar på henne, hoppas att hon ska orka vara stark, att hon ska våga fastän det är farligt.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken och kan rekommendera den till alla lässugna flator!

En recension av: Angelica

.

The kids are all right

Två lesbiska kvinnor har fått två barn genom inseminering. Barnen letar rätt på den biologiske fadern och vill träffa honom. Ungefär det verkar filmen The kids are all right handla om. Filmen kommer på bio den sjuttonde september.

Communities for lesbians

Vi mailade frågor till och tittade in på några olika communities: Flator.se, Qruiser, Gay-Parship och Spraydate för att se vad de olika sajterna erbjöd. Här kommer vår summering! Lämna gärna en kommentar om du vill lägga till något eller tycker annorlunda!

Flator.se: Vi konstaterade att flator.se är ett mycket avslappnat community som inte i första hand satsar på dejting, utan på att människor ska samlas i diskussioner på forum och kommentera varandras bloggar. Just nu har flator.se flaggat upp för att de vill ha in förslag på förbättringar, så passa på att säga vad ni tycker!
Plus: Det är gratis. Här finns bara tjejer.
Minus: Ingen förfinad sökfunktion om man vill söka tex singlar eller vänner. Här händer inte så mycket. Man får inte veta om någon svarat på ens inlägg i forumet.

Qruiser: Sidan har väldigt många medlemmar, är inarbetad och har många bra och smarta funktioner. Här finns både tjejer och killar med olika sexuella läggningar som medlemmar. Det går att lägga upp mycket saker på sin sida och allt blir lätt överskådligt för besökarna.
Plus: De bra funktionerna och sidans utformning och det stora antalet aktiva medlemmar. Det mesta går att göra utan att vara betalande guldmedlem.
Minus: Många tycker det är jobbigt med alla killar och par som lämnar skamliga förslag. När många är inne på sidan får man stå i kö upp till en halvtimme för att komma in om man inte är guldmedlem.

Gay-Parship: Det här är en ren dejtingsida. Man får svara på frågor och resultatet matchas mot andra medlemmars svar. Det som är positivt med sidan är att man vet att alla de människor som är där är gay och verkligen intresserade av att hitta någon.
Plus: Bra med en ren dejtingsida om man enbart är ute efter att hitta en dejt.
Minus: Det kostar pengar. Sidan är mycket automatiserad. Frågorna i testet känns inte alltid helt relevanta. Bilderna på folk är tillsuddade.

Spraydate: Den här sidan har inte fokus på homosexuella utan är en dejtingsida för alla. Sidan har sökfunktioner för att hitta lesbiska tjejer, men då måste man betala för att bli Deluxe-medlem. De heterosexuella människorna kan dock söka rätt på varandra utan att betala. Det känns lite orättvist tycker vi.
Plus: Inarbetad sida som funnits länge. Många medlemmar. Bra sökfunktion om man betalar.
Minus: Att man som homo måste betala för att kunna söka lesbiska tjejer. Att man kommer få många brev från killar som tror att man är straight.


(PS: Vi har inte tittat närmare på communityt Sylvia eftersom sajten meddelat att man förmodligen kommer lägga ner inom kort, om ingen ny ägare dyker upp.)

Vad tycker ni läsare? Är ni med i några av dessa communities?

.

Insiktshistoria 4

Den fjärde inskickade insiktshistorian i Skorpans utmaning kommer från signaturen Anonym:


Jag är född på 80-talet och uppvuxen i en familj med två syskon, pappa och styvmamma. Mina starkaste minnen från barndomen kopplade till homosexualitet är när två tjejer eller killar pussade eller kysste varandra på tv. Min styvmamma var då aldrig sen med att göra olika ljud som visade hennes avsky - hon låtsades spy eller liknande. Min brors teori är att hon på detta sättet försökte "imponera" på min far som därmed också hade åsikten att homosexualitet var något fruktansvärt äckligt och fel.

Dessa värderingar inpräntades även i mig och jag minns ett samtal mellan mig och min bästa vän när jag var 12 år i vilket jag vidareförde de uttalanden min far gjort om de hemska, hemska homosarna och dess onaturlighet. Min vän var tack och lov inte av samma åsikt och kom från en familj med öppna värderingar. Hon uttryckte sina åsikter om ämnet vilka var precis tvärtemot de åsikter jag fått lära mig var de rätta.

Två år senare tittade jag på en tv-serie som bland annat hade en lesbisk storyline, och när dessa två kvinnor kysstes slog mitt hjärta ett extra slag. Jag ringde min vän för att få hjälp med att reda ut vad detta betydde. Det var vid detta ögonblick, detta telefonsamtal där jag låg på golvet i hallen och pratade med vännen som var min insiktsstund. Det tog mig dock många år att våga ge efter för dessa känslor och acceptera dem som en del av mig, och ännu längre tid tog det innan jag kom ut för min familj. Överraskande nog möttes jag inte av annat än acceptans från min familj, människor kan uppenbarligen förändras.

/Anonym

Insiktshistoria 3

Här kommer den tredje historien i Skorpans utmaning. Denna gång från signaturen R. Skicka in din egen berättelse till 5flator@gmail.com!


Jag har nog alltid varit gay. Jag har liksom bara inte fattat det. Eller snarare att det jag kände inte var hur andra tjejer kände. Jag minns att jag när jag var sex år kom till slutsatsen att eftersom jag lärt mig att man inte skulle pussa pojkar hursomhelst så var det bättre att pussa flickor. Det var inget jag provade i praktiken, eller ens planerade att göra. Jag gjorde bara den kopplingen. Och vissa ”sanningar” man får för sig när man är liten sitter fastrotade. Jag har en känsla av att mina föräldrar inte skulle se det på samma sätt. Men det är mitt liv. Inte deras.

Jag följde nog strömmen länge. Kollade efter killar för att mina kompisar gjorde det. Men det var inte sådär superkul. Jag tröttnade på deras killsnack. Men visst var jag intresserad av killar. När jag var femton träffade jag C och jag trodde jag hittat mannen i mitt liv. Vi blev kompisar men aldrig nåt mer. När jag var runt 20 började min övertygelse om att han var den rätte att släppa och jag började se folk på ett annat sätt efter att inte ha kollat åt några andra killar på flera år. Jag hittade få killar som var intressanta. Inte för att jag vrålletade men…

Under min tonårstid började jag få tillbaka det självförtroende jag tappat efter att inte ha kommit in riktigt i gemenskapen i min mellanstadieklass. Jag slutade göra saker bara därför att man ”skulle” göra så. Jag gjorde ingen superrevolt. Men jag började vägra trängas i den form omgivningen stöpt åt mig. Jag skapade mina egna levnadsregler som:
”Gör som du vill så länge du inte skadar nån”, ”Låt mig vara mig, eller låt bli och lämna mig ifred” och ”Ge mig en anledning bra nog så ska jag göra det”

Jag började följa Kvinnofängelset när jag var runt 20. Jag satt uppe till halv två. Såg mitt efterlängtade avsnitt och gick sen och la mig. Dessutom såg jag alla serier (i alla fall de bra eller halvbra) som gick innan. Och det var där och då, när de började visa Bad Girls (eller Bakom Järngaller som det stod i tevetablån) när man fick följa Nikki and Helens story, som jag började min färd mot att inse att jag är gay.

Det är min enda referensram. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag fattade. Eller om jag visste det redan innan. Jag har fortfarande svårt att förstå hur något som känns så normalt och som en del av mig kan uppfattas som annorlunda av andra. Det tog några år innan jag blev bekväm med etiketten homosexuell. Att inse att jag var annorlunda även på det området och vart gränsen för hur andra känner och tycker går.

Nu har jag hittat en hel del saker som gör att jag är rätt säker på att jag varit gay länge. Jag kan se filmer jag såg när jag var yngre och känna nån sorts attraktion till karaktärerna och minnas att jag alltid känt det så. Och det är i princip alltid tjejer…

/R

Insiktshistoria 2

Nästa insiktshistoria i Skorpans utmaning kommer från Moa! Skicka in din egen berättelse till 5flator@gmail.com.


När jag var 13 år blev jag kär i en tjej för första gången. Jag förstod inte då vad det var som hade hänt med mig, eller innerst inne hade jag nog alltid vetat. Men alla dessa känslor av den starkare versionen var nya, jag visste inte hur jag skulle reagera. Allt i mitt liv blev till en enda stor röra. Jag kunde inte vara i samma rum som henne utan att tappa luften, bli helt röd i ansiktet, babbla om något för att verka upptagen, leta efter närmsta utgång, you name it! Att vara i skolan var därför en plåga och jag fick göra allt i min väg för att inte vara i hennes närhet. Jag ville ha henne så långt ifrån mig som möjligt, fast samtidigt så nära som det bara gick.

Vi gick i parallellklass och hade nästan alltid raster samtidigt. Eftersom vi hade gemensamma kompisar så umgicks våra ”gäng” dagligen och det gjorde verkligen inte saken bättre. Att se in i hennes vackra bruna ögon när hon pratade med mig fick mig nästan att svimma. Hennes oemotståndliga läppar som log emot mig. Hennes långa mörka hår som slingrade sig ner för hennes rygg. Hon hade mig fast. Jag var som förtrollad.

Åren gick och jag lärde mig med tiden att kunna hantera olika situationer. Jag kunde sitta bredvid henne utan att agera på ett konstigt sätt. Jag kunde prata med henne som om det var vem som helst. Jag lärde mig helt enkelt att stänga av alla kännslor. Det var naturligtvis väldigt smärtsamt och jag mådde ofta dåligt över att behöva spela någon annan när jag var runt omkring henne. För jag ville ju inget hellre än att berätta hur mycket hon betydde för mig, eller hur vacker jag tycket att hon var.

När vi skulle gå ut 9:an så tänkte jag att jag äntligen skulle få börja om på nytt. Slippa alla dessa känslor och att allt skulle bli som vanligt. Jag trodde att jag skulle få känslor för någon kille när vi började gymnasiet och att den här ”fasen” skulle gå över, men gud så fel jag hade. Jag fick reda på att vi skulle gå samma linje, i samma skola, och i samma klass. Min värld föll i bitar.

Under sommaren spenderade jag mina dagar instängd på mitt rum funderandes på hur mitt liv hade blivit. Jag var upp över öronen förälskad i en person, som råkade vara en tjej. Betydde det att jag var lesbisk? Efter att jag länge studerat mitt liv bit för bit och föll allting på plats. Jag hade aldrig haft känslor för en kille, medan jag ofta hade speciella känslor för tjejer. Att jag faktiskt hade varit lite småkär i många av tjejerna i min klass. Jag sträckte på ryggen, tog ett djupt andetag och sa för mig själv, jag är gay. Det var även den sommaren som jag bestämde mig för att berätta för mina tre nästa tjejkompisar att jag inte gillade killar. Vi var ute och festade på ”stan” och vi började prata om sexuella läggningar och om man nånsin hade tvivlat på sin. Mina tre tjekompisar sa då , till min stora förvåning, att dom hade varit osäkra på vart dom stod. Två av dom sa till slut att dom var rätt säkra på att dom var bi , och den tredje sa att det bara hade varit en fas. Jag berättade då att jag själv var ganska säker på en sak, att jag inte gillade killar. De tog det så bra som man bara kan önska och sa till mig att de skulle stå vid min sida igenom allt, vad mer kan man begära!?

Sen när vi började gymnasiet visste jag inte hur det skulle bli att behöva gå i samma klass som henne i 3 år. Dessutom skulle jag gå med bara tjejer, 12 snygga tjejer för att vara exakt. Alla flators dröm? Skulle jag verkligen klara av det, eller skulle det börja om på nytt och bli lika jobbigt som det var när vi gick i 6:an? Det återstod att se.

Jag kan ju säga nu i efterhand att det har gått hur bra som helst med min resa och med min klass. Jag har kommit ut till fler än jag någonsin trodde att jag skulle göra så här fort, jag har äntligen hittat mig själv och mår bättre är någonsin! :)

Hälsningar Moa

Insiktshistoria 1

I Skorpans utmaning uppmanade vi läsarna att skicka in sina insiktshistorier: När, var och hur insåg du att det var kvinnor som gällde för dig? Här kommer den första insiktshistorien, från signaturen Babs. Ni andra har fortfarande knappt två veckor på er att skicka in er berättelse till oss!


Jag är född 1957 och under min uppväxt så fanns det ingen öppen debatt om sexualitet över huvudtaget. Så småningom kom filmen "Nyfiken Gul" 1967 och det blev ett väldigt rabalder om hur snuskig filmen var och att den nog borde förbjudas. Det man tog in som barn blev då att sex var fult och skamligt. Nästa "konstighet" som jag blev medveten om var att det fanns Homofiler, bara ordet och på det sätt det uttalades på gjorde att man förstod att det var något som var om möjligt ännu sämre än sexualitet. Jag förstod inte vad det var men antog att det hade att göra med "fula gubbar". Alltså rättning in i de normala leden och så förblev det. Flickor skulle drömma om att vara prinsessor och pojkar skulle utföra hjältedåd. När jag sov över hos en tjejkompis som hade flyttat, jag tror att vi var runt 11 år, så sov vi på golvet i deras vardagsrum. Hon föreslog att vi skulle leka vuxna, alltså man och kvinna. Vi gjorde så och där låg vi och kramades och pussades och det var mycket angenämt.

Ett par år längre fram så skulle alla vara med killar och jag tänkte att det måste ju jag också, det var hela tiden så mycket som jag var tvungen att bevisa för mig själv och för omgivningen. Jag var ingen normal tjej på något sätt, min pappa var invandrare vilket var mycket ovanligt på 50-talet, han blev senare mycket sjuk och dog när jag fortfarande var en tonåring. Min mamma arbetade heltid medan mina kompisar hade mammor som var hemma hela dagarna.
När jag kände att jag nog mer tände på tjejer så var jag runt 15 år, men jag trodde att jag var helt ensam om det i hela världen. Jag var tillsammans med en kille och tänkte att det var enklare att fortsätta på det viset. Jag hade inte kunskap om att det fanns ett annat sätt att leva.

Vi förlovade oss och så småningom gifte vi oss, barn skaffade vi oss i ganska rask takt. Vid 18-års ålder var jag redan 2 barns mamma. Nu efteråt så undrar jag om jag inte överdrev en aning för att verka normal. Förhållandet höll i 15 år men det var aldrig ett riktigt bra förhållande.
Vid den tidpunkten hade jag mycket väl förstått vad jag hade för läggning men jag hade ingen att prata med och jag kännde ingen som var lesbisk. Dessutom ville jag inte skada mina barn som mådde väldigt dåligt av skilsmässan. Ett par år senare gifte jag om mig med en av mina bästa vänner och vi har skaffat två barn till. Men han har ingen aning om att jag längtar efter en kvinna.

För en månad sen hittade jag flator.se på nätet. Jag har äntligen en egen dator tack och lov. Jag gick in som medlem och beskrev mitt öde och att jag inte har för avsikt att lämna min man eftersom han fortfarande är min bästa vän.
Döm om min förvåning när jag får ett mail samma dag från en kvinna som är i samma situation som jag. Vi har idag ett förhållande och det känns så bra, jag har aldrig i mitt liv upplevt en sådan lycka som jag gör med min Vackra. Bara detta att få smeka en kvinnas mjuka kropp, hålla hennes händer i mina gör mig alldeles varm. Och det är så skönt att ingen ställer krav på den andra utan vi bara njuter av varandra.
Vad som kommer att hända i framtiden vet vi inget om men än så länge är allt bara härligt.

/Babs

Moas favoriter: The Wire

Senast berättade Moa Svan om sina känslor för tv-serien Bad girls. Nu är hon tillbaka igen med en annan tv-seriefavorit och den här gången handlar det om The Wire.




The Wire är en sån där serie som kompisar och kollegor tjatat om länge. Den ger mig associationer till Da Vinci-koden eller Peter Settman. Den som alla kramar ihjäl skapar en slags naturlig skepsis hos mig. Till slut hörde jag talas om gangsterbögen Omar som var med i The Wire, och det måste jag ju bara se. En riktig mansmachoroll som också är bög!

Så nu vill jag även rekommendera er andra skeptiker. Att se mord på tv, och sexistiska poliser. Män, män och åter män är sjukt tröttsamt, men om det finns en intressant handling, och inte bara en bög-gangsta, utan även en lesbisk polis, då är det helt klart värt det! Jo, du läste rätt. En LESBISK polis.

Jag har sett tre säsonger, och Kima, flat-polisen är med i alla tre. Efter tre säsonger blev jag mätt, men det finns två till att gotta sig åt om man blir hooked.
En liten varning bara: de tre första avsnitten är ganska snåriga. Det är många nya namn och mycket händer hela tiden, men det blir väldigt kul och mer lesbiskt längre in i serien!

Serien är ju HBO-certifierad. Det gillar jag också som själv är ett stort six-feet-under-fan. HBO gör inga dåliga serier, så är det bara.


Moa Svan.
Foto: Johan Ljungström/Sveriges Radio

Fems kommentar: Du kan också läsa mer om The Wire på After Ellen.

.

Bobby Blanchard, Lesbian Gym teacher

Vi har tidigare tipsat om den lesbiska pulpboken Lois Lenz, Lesbian Secretary av Monica Nolan. Innan sommaren kom Monicas nya bok ut och denna gång handlar det om en lesbisk idrottslärare. Och inte bara det: Hon arbetar på en internatskola för flickor! Ja, ni förstår redan här att förutsättningarna är goda. Lägg till det att det före detta field hockey-proffset Bobby Blanchard är mycket svag för vackra kvinnor, och kvinnorna för henne. Det verkar också som att flickskolan Metamora har dragit åt sig en ovanligt stor andel lesbiska kvinnor, både inom lärarkåren och bland eleverna.

Boken handlar dock inte enbart om Bobby Blanchards kvinnoeskapader. Hon har också fullt upp med att försöka dra igång ett field hockey-lag på skolan, fastän det inte är så populärt i alla läger. Dessutom har den förra matteläraren fallit, sägs det åtminstone bland lärarna, ut från skolans högsta torn, medan hon försökte titta på fåglar, och dött terminen innan Bobby kommer till skolan. Skolans rektor har sedan dess uppfört sig mycket märkligt.

Bobby Blanchard, Lesbian Gym Teacher är en rolig, spännande och mycket lesbisk bok. Det är en pulpbok, vilket vill säga att det inte är ett litterärt mästerverk man försökt skapa, utan en lättläst, underhållande och sexig historia. Och vem behöver väl inte en sådan bok ibland? Den här boken gjorde mig på mycket gott humör!

En recension av: Angelica

.

Skorpans utmaning: Skriv ner din lesbiska insikts-historia!

Signaturerna Anonym, J och Anna efterlyste komma-ut-berättelser, eller snarare berättelser om att förstå och acceptera sin läggning. (Se kommentarerna under inlägget Fem tar en titt på: Qruiser)

Fem diskuterade det här med att "komma ut" och var överens om att det mest intressanta ögonblicket är när man själv inser vem man är, inte när omvärlden får sätta en etikett på en. Men kan man kalla det ögonblicket för att komma ut? Komma ut för sig själv kanske?Egentligen är det nog mer som att upptäcka sig själv, att få en insikt.

Men åter till ämnet! Skorpan, som alltid älskar en god berättelse, var med på noterna och utmanar nu läsarna att skicka in sin egen insikts-historia, alltså en berättelse om när, hur och var du insåg att det var flickor som var det rätta för dig. Vad hände? Hur reagerade du?

Om åtta läsare eller fler skickar in sin insikts-historia till Fem flator och låter oss publicera den på bloggen (under anonym signatur förstås), så lovar Skorpan att berätta sin egen historia. Vi har inga som helst krav på längd, form eller ens rättstavning i din berättelse. En halv sida eller kanske tre? Skriv bara ur hjärtat!

Antar ni utmaningen? Ni har två veckor på er, från och med... nu!

.

Fem tar en titt på: Gay-parship

Eftersom inte heller Gay-Parship svarade på våra frågor gick vi själva in på sidan för att se vad som händer där. (Man får prova gratis) Det första man slås av är att allting är väldigt automatiserat och opersonligt. Gay-Parship är något standardsystem för internetdating där allting är rutiniserat. Det är lite som att handla på McDonalds. Förmodligen är det också därför vi inte fått några svar på våra frågor om sajten: de passade inte in i robotmallen på standardfrågor.

När man går med i Gay-Parship får man svara på en väldig massa frågor. Detta är för att parship-roboten ska kunna matcha dina svar mot alla andras svar och på det sättet visa dig vem du passar perfekt ihop med. Det är om du vill vara ihop med dig själv vill säga. Vi märker också när vi testkör frågorna att vissa frågor känns relevanta för vad man söker hos en eventuell partner medan andra frågor känns totalt oväsentliga och vissa förstår vi inte ens. Men de frågorna vi inte bryr oss om eller bara klickar i utan att bry oss om vad vi svarat, de används ju också, när roboten ska räkna fram vår drömpartner. Därför kan man misstänka att man inte ska bry sig alltför mycket om de här procentsatserna som visar hur bra vi matchar någon.

Vi börjar istället klicka på en del av de profiler som roboten visar upp eftersom de är i samma ålder som vår testgumma. Man kan inte se hur personerna ser ut. De är "tillsuddade" och kan tydligen inte visas förrän personen som har bilden tycker att vi ska få se den. Suck, så jobbigt.

Efter några dagar trillar glada mail ner i vår testgummas mailinbox. Inte från snygga tjejer som vill gå på dejt utan från Gayparship som glatt meddelar: X har gjort ett kärleksbesök inne på din sida! Tag kontakt nu! Och så fortsätter det i några dagar. Varje gång någon tittat på testgummans profil blir Gayparship överlyckligt och tycker att vi ska gifta oss.

Man kan förstås ha olika åsikter om det här, men Fem kan inte hjälpa att känna att den här sidan har ett lite krystat sätt att försöka tvinga ihop personer och försöka göra saker större än de är. Klickar man på "hjälp" hamnar man i en tysk kundtjänsttext. Förmodligen har Parship slängt ut sina automatiska sajter runtom i världen och inte riktigt hunnit översätta allt än...

.

Fem tar en titt på: Flator.se

Flator.se är ett relativt nytt community bara för tjejer. Såhär skriver de om sig själva på inloggningssidan:

Flator.se är ingen traditionell datingsite för lesbiska, men visst kan man träffa gamla och nya likasinnade vänner samt säkert hitta kärleken inne på denna mötesplats. Tänk på att behandla varandra med respekt och kärlek så att alla kommer att trivas här. Om vi hjälps åt kommer nog detta vara en mjuk och härlig Community som ni vill återkomma till. Flator.se kommer att vara en mötesplats för lesbiska och bisexuella som ständigt kommer att vara uppdaterad med nya funktioner. Att vara medlem på flator.se är helt gratis.

När man loggat in på Flator.se möts man av en översikt av de nyaste blogginläggen. Det är helt klart de som står i centrum på sajten. Förutom det är det Forumet som är kontaktskapande. Där kan man påbörja trådar i olika ämnen och få svar av andra medlemmar. Om man gjort ett inlägg på forumet får man dock inget meddelande om att någon svarat på det, utan man måste själv gå in då och då för att titta efter.

I övrigt kan man inte se så mycket av vad som händer på sajten vid första anblick. Det går att söka medlemmar på kriterierna ålder och stad, men inget mer. Det går inte att söka singlar som vill dejta eller upptagna tjejer som söker vänner till exempel.

Överhuvudtaget känns Flator.se rätt avslappnat och det händer inte mycket på ens sida om man inte skapar något själv. Medlemmarna verkar inte vara mycket för runtkikande och att lämna meddelanden. De gånger vi tittat in på sajten har det inte ens varit särskilt många inloggade. Istället får man kika runt med hjälp av använda övriga funktioner som finns i marginalen:
-Mest sedda fotoalbum
-Mest lästa bloggar
-Nya medlemmar
-Nya bilder
-Nya filmer
-Populäraste forumtrådarna
-Mest aktiva på forumet

De flesta som vi pratat med tycker att sajten behöver en hel del förbättringar. Vi får hoppas att Flator.se tar åt sig av de tips medlemmarna ger dem så att sajten blir en hit för alla flator i framtiden!

.

Fem tar en titt på: Spraydate

-Hej Nils Persson! Varför ska man som lesbisk tjej gå med i Spraydate? Vad erbjuder ni?

-Spraydate är Sveriges äldsta dejtingcommunity och under de mer än tio år som Spraydate har funntis har alla varit välkomna. Spraydate är en rolig, seriös och prisvärd detjtingsajt där medlemmarna har lätt att komma i kontakt med varandra och på ett bra sätt kan uttrycka vad de söker och vem de är.


-Vad tror ni skiljer er sida från övriga communities?

-Förut om att våra medlemmar tycker att det är en väldigt trevlig stämning på Spraydate så anordnar vi kontinuerligt olika typer av events som exempel så kommer vi i november att ha en singelkryssning. Men förutom det så bjuder vi in till förhandsvisningar på bio, olika typer av fester och singelshopping med fantastiska erbjudanden.


-Hur många medlemmar har ni och hur många av dessa är lesbiska tjejer?

Vi har över 800 000 registrerade medlemmar och en stor del av dem är loggar in varje vecka. Exakt hur många som är lesbiska vet jag inte, men generellt så ligger vi på ett genomsnitt på svenskar över 18 år.


-Har ni en sökfunktion där man som medlem kan söka lesbiska tjejer på ens egen ort i ens egen ålder?

-Ja det har vi.


-Är sökningen även förfinad så att man kan söka efter till exempel singeltjejer eller kompisar?

-Ja.


-Kostar det något att gå med? I så fall hur mycket?

-Nej det kostar inget att bli medlem och börja dejta, till skillnad från de flesta andra där det är gratis att bli medlem men kostar pengar så fort man vill ta kontakt med någon. Men för att få ut det mesta av sitt dejtande så bör man bli Deluxe-medlem det kostar från 49 kr/månad.
(Fems anmärkning: Att kunna söka på sexuell läggning är en Deluxe-funktion)

.

Fem tar en titt på: Qruiser

Vi frågade Jon Voss varför man som lesbisk tjej ska bli medlem i Qruiser! Såhär svarar han:

- För att det på Qruiser finns en mängd möjligheter att hålla kontakt med andra kvinnor, lesbiska, bisexuella, transpersoner liksom killkompisar i hela Norden och erbjuder möjligheten att skapa en personlig sida med bilder, filmer, blogg, dagbok, delta i diskussioner, starta klubbar och lägga in klotter liksom starta omröstningar. Qruiser är det största hbtq-communityt i Skandinavien vilket gör det till det största och bästa communityt för att få kontakt med andra lesbiska såväl på sin egen ort som runt om i Sverige. Qruiser är dessutom nära kopplat till såväl nyhetssajten QX.se med guiden GayMap.


-Vad tror du skiljer er sida från övriga communities?

- Qruiser är ett öppet community där medlemmarna själva formar innehållet i sitt medlemskap och beslutar själva vilka man vill ha kontakt med eller vilka man inte vill skall ha tillgång till ens sida eller delar av en sida. Vi har sedan starten arbetat aktivt med säkerhet och support genom anställd personal, och vi arbetar med en ständig utveckling av nya och förbättrade funktioner på sajten. Med 10 år har vi inte bara visat att vi driver ett populärt community utan vi har även fått med oss en lång erfarenhet av olika medlemmars behov och önskemål.


-Hur många medlemmar har ni och hur många av dessa är lesbiska tjejer?

- 105 000 aktiva medlemmar varav 27% kvinnor, det vill säga 28 000. Vi har inte statistik över hur många kvinnor som definierar sig som lesbiska/homosexuella. Men antalet medlemmar som kallar sig homosexuella är 40%, bisexuella 30%. Troligen finns det därmed ca 11 000 kvinnor som definierar sig som homosexuella, och ca 8 000 som definierar sig som bisexuella. Med aktiva medlemmar menas att de loggar in på sin sida och använder den. Vi har valt att automatiskt ta bort inaktiva medlemssidor.


-Har ni en sökfunktion där man som medlem kan söka lesbiska tjejer på ens egen ort i ens egen ålder?

- Ja, ålder och en rad intresseområden liksom andra personliga och sociala valmöjligheter vid sökning.


-Kostar det något att gå med? I så fall hur mycket?

- Det kostar inget att gå med i Qruiser. Vi har ett guldmedlemskap som kostar 400/året som ger en rad extra möjligheter. Den mesta funktionaliteten är dock helt gratis.

.

Fem tar en titt på olika communitys

Vi hade tänkt skriva några artiklar om olika communities med hjälp av sajternas egna svar på de frågor vi ställt till dem. Vi skickade frågor till Qruiser, Flator.se, Gay Parship, Spraydate och Sylvia. Tyvärr fick vi inga svar alls från Flator.se och Gay Parship medan Sylvia meddelade att sajten förmodligen kommer läggas ner inom kort om ingen ny kraft vill ta över den. Därför har vi istället själva tittat närmare på de sajter som inte svarat och gjort en egen analys av vad de erbjuder. Hur enkelt är det som lesbisk tjej att komma i kontakt med andra lesbiska? Har sajterna olika inriktningar? Är de bra på olika saker? Vi avslutar med en jämförelse av de olika sajterna. Lämna gärna några kommentarer på vägen! Vad tycker du är bra och dåligt?

.

More lesbian comics!

Signaturen Greta ville se fler lesbiska serier, så vi satte vår google master Andie på att hitta några. (Vårt förra inlägg om lesbiska serier kan du läsa här.) Här kommer länkar till de sidor Andie luskat fram:

Girlfriend comics - Michelle Gruben har en blogg där hon ritar lesbiska serier.

Lesbian webcomics - Här finns serier av flera olika tecknare. Klicka på bilderna för att komma till länkar till serierna.

Lesbians! - En liten strip om stolta, men lite snåla (?) lesbians.

Really good friends - De här flickorna är mycket goda vänner.

Kärnfamiljens undergång - En utopi av Karolina Bång.

Min misslyckade karriär som lesbisk - Man vill ju så gärna vara lesbisk så det är lätt att ta saker för givet. Av Linda Neidestam.


För den som vill leta vidare på egen hand: På Wikipedia hittade jag en artikel om HBT-serier. Jag hittade också en artikel om lesbiska superhjältinnan Batwoman.

Om någon har fler serietips får ni gärna lämna en kommentar!

.

We have to stop now

We have to stop now är en romantisk dramakomedi där vi får följa två lesbiska terapeuter med äktenskapsproblem. De försöker hålla fasaden uppe när ett filmteam invaderar deras hem för att göra en dokumentär efter succén de haft med sin bok “How To Succeed In Marriage Without Even Trying.”